Hopp och stöd

Om samma eller liknande sak som hände oss även hänt ER, eller hänt någon ni känner så vet jag att det kan kännas svårt att veta var man ska vända sig, vad man ska göra. Jag kommer nu ge er några tips, som jag använda mig av när det kändes som värst.

- Först och främst pratade jag med mina föräldrar och fick prata ut. Kan ni det är det jättebra men det kan lika väl vara en vän, en lärare eller någon annan du har förtreoende för. Det kan kännas väldigt jobbigt att berätta vad man råkat ut för, men allra oftast känns det lite bättre efteråt. Det kommer alltid finnas personer som stöttar dig, glöm inte det!


- Nästa steg är att gå till polisen, för det är faktiskt ett brott som begåtts här. Och jag vet att det känns sjukt läskigt, förnedrande och pinsamt att berätta för främlingar vad som hänt dig men det är värt det. Rättegången som blev av för oss var det jobbigaste jag varit med om men det är såå värt när det ger resultat. Mannen som gjorde det här mot oss fick fängelse, skadestånd och böter. Jag säger inte att rättvisan alltid vinner men man låter i alla fall inte personen som begått brottet vinna, alla som gör sådana här saker ska straffas för det. Plus att du visar styrka mot andra i samma situation och mot den som gjort det, inte f*n ska de få trycka ner dig!

Lite länkar till polisen:

http://www.polisen.se/
http://www.polisen.se/sv/Utsatt-for-brott/
http://www.polisen.se/sv/Kontakta-oss/


- När allt är över, eller även innan det är det är det psykiska måendet inte alltid så bra. Jag mådde riktigt riktigt dåligt under en väldigt lång tid. Jag ville verkligen inte gå till någon psykolog, terapeut eller kurator och öppna upp mig. Men jag hade inga vänner jag vill dela det med, och det mina föräldrar sa hjälpte inte så till slut var jag tvungen att få ur mig det. Mina föräldrar hjälpte mig att få kontakt med en kvinna som jobbade på Socialen, och hon var helt underbar. Jag fick prata, hon lyssnade och hjälpte mig på rätt väg. Redan efter ett besök kändes livet lite lättare. Sen är det ju så att inte alla personer man möter i samtalär så bra, men skräms inte av det då. Försök leta vidare, eller be dem på ex Socialen hjälpa dig att hitta någon ny. Kan du gå vidare utan hjälp är det självklart helt okej!

Och snälla ni, bli inte avskräckta av att det heter ex Barn och ungdsomspsykiatrin. Det är inte något fel med "psykiatri" eller att prata med en psykolog. Alla behöver hjälp med någon, någon gång. Se det istället som vägen till att må bättre.

Länkar till två ställen där hjälp till samtal finns:

http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/
http://www.bup.nu


/Ana

Precis som Marie skriver är vi två tjejer som skriver den här bloggen. Jag kommer från och med nu underteckna mina inlägg med Ana så ni kan skilja oss åt.

Jag är en 20 årig tjej som bor med min familj. Jag tog studenten 2010 och efter det sökte jag jobb ganska länge innan jag fick något. Nu jobbar jag på två olika ställen, båda med service vilket jag gillar. Jag är en ansvarsfull ung kvinna och jag känner mig ibland äldre än vad jag är. Jag älskar att umgås med vänner och med min familj, shoppa och att resa. I framtiden kan jag se mig själv bo i ett varmare land, i alla fall när det är vinter i Sverige. Jag är oftast glad men har mycket temprament!

Jag drömmer om att ha en jobb där jag kan bestämma över min egen tid, bo i en storstad och variera eller kombinera det med en bostad i solen.


Det är jätte svårt att skriva om sig själv, jag kommer inte på mer än något jag tycker hör till bloggen; ta er en extra titt runt bland era vänner, nära och kära. Räck ut en hand, ställ en extra fråga eller bara le en extra gång. Det kan och kommer hjälpa någon!

Undrar ni något om mig får ni jättegärna fråga.
/Ana