Hopp och stöd

Om samma eller liknande sak som hände oss även hänt ER, eller hänt någon ni känner så vet jag att det kan kännas svårt att veta var man ska vända sig, vad man ska göra. Jag kommer nu ge er några tips, som jag använda mig av när det kändes som värst.

- Först och främst pratade jag med mina föräldrar och fick prata ut. Kan ni det är det jättebra men det kan lika väl vara en vän, en lärare eller någon annan du har förtreoende för. Det kan kännas väldigt jobbigt att berätta vad man råkat ut för, men allra oftast känns det lite bättre efteråt. Det kommer alltid finnas personer som stöttar dig, glöm inte det!


- Nästa steg är att gå till polisen, för det är faktiskt ett brott som begåtts här. Och jag vet att det känns sjukt läskigt, förnedrande och pinsamt att berätta för främlingar vad som hänt dig men det är värt det. Rättegången som blev av för oss var det jobbigaste jag varit med om men det är såå värt när det ger resultat. Mannen som gjorde det här mot oss fick fängelse, skadestånd och böter. Jag säger inte att rättvisan alltid vinner men man låter i alla fall inte personen som begått brottet vinna, alla som gör sådana här saker ska straffas för det. Plus att du visar styrka mot andra i samma situation och mot den som gjort det, inte f*n ska de få trycka ner dig!

Lite länkar till polisen:

http://www.polisen.se/
http://www.polisen.se/sv/Utsatt-for-brott/
http://www.polisen.se/sv/Kontakta-oss/


- När allt är över, eller även innan det är det är det psykiska måendet inte alltid så bra. Jag mådde riktigt riktigt dåligt under en väldigt lång tid. Jag ville verkligen inte gå till någon psykolog, terapeut eller kurator och öppna upp mig. Men jag hade inga vänner jag vill dela det med, och det mina föräldrar sa hjälpte inte så till slut var jag tvungen att få ur mig det. Mina föräldrar hjälpte mig att få kontakt med en kvinna som jobbade på Socialen, och hon var helt underbar. Jag fick prata, hon lyssnade och hjälpte mig på rätt väg. Redan efter ett besök kändes livet lite lättare. Sen är det ju så att inte alla personer man möter i samtalär så bra, men skräms inte av det då. Försök leta vidare, eller be dem på ex Socialen hjälpa dig att hitta någon ny. Kan du gå vidare utan hjälp är det självklart helt okej!

Och snälla ni, bli inte avskräckta av att det heter ex Barn och ungdsomspsykiatrin. Det är inte något fel med "psykiatri" eller att prata med en psykolog. Alla behöver hjälp med någon, någon gång. Se det istället som vägen till att må bättre.

Länkar till två ställen där hjälp till samtal finns:

http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/
http://www.bup.nu


/Ana

Precis som Marie skriver är vi två tjejer som skriver den här bloggen. Jag kommer från och med nu underteckna mina inlägg med Ana så ni kan skilja oss åt.

Jag är en 20 årig tjej som bor med min familj. Jag tog studenten 2010 och efter det sökte jag jobb ganska länge innan jag fick något. Nu jobbar jag på två olika ställen, båda med service vilket jag gillar. Jag är en ansvarsfull ung kvinna och jag känner mig ibland äldre än vad jag är. Jag älskar att umgås med vänner och med min familj, shoppa och att resa. I framtiden kan jag se mig själv bo i ett varmare land, i alla fall när det är vinter i Sverige. Jag är oftast glad men har mycket temprament!

Jag drömmer om att ha en jobb där jag kan bestämma över min egen tid, bo i en storstad och variera eller kombinera det med en bostad i solen.


Det är jätte svårt att skriva om sig själv, jag kommer inte på mer än något jag tycker hör till bloggen; ta er en extra titt runt bland era vänner, nära och kära. Räck ut en hand, ställ en extra fråga eller bara le en extra gång. Det kan och kommer hjälpa någon!

Undrar ni något om mig får ni jättegärna fråga.
/Ana

Det började på www.playahead.se när jag var 15 år gammal. Minns inte hur länge jag hade haft Playahead när jag blev kontaktad av Peter, minns inte heller exakt vad som sades men jag vet att det stod att han var mellan 21 och 23 år gammal. Vi pratade och ganska snabbt började vi chatta på msn.

Jag minns att han sa att jag var snygg, söt och han tyckte att det var roligt att jag var adopterad eftersom han också var det. Att vi var från samma världsdel var ännu roligare, tyckte både han och jag.  Vi bodde även i samma stad.

Hans namn på playahead var väldigt enkelt, inte speciellt mycket information på sin profil om sig själv och inte heller någon bild vad jag kommer ihåg. Däremot på msn var e mail adressen lång, även användarnamnet. Omöjligt att komma ihåg.

Vi pratade ganska mycket och han var väldigt snäll och inställsam (har jag förstått i efterhand), vi pratade om allt möjligt och det var inte speciellt svårt för honom att komma mig närmare då jag var väldigt öppen och trodde det bästa om folk. Efter en tids chattande med Peter kom frågorna med sexuell anspelning, något av det första handlade om min rumpa. Han var så nyfiken att få se den, jag vet att jag tvekade men tog ändå ett kort och skickade iväg med mobilen. Dagen innan hade jag fått en bild på honom i underkläder, och snygg var han ju. Trots att jag såg hans ansikte flera gånger, på olika bilder och i webcam kunde jag aldrig gissa att han i själva verket var 35 och inte i tidiga 20 års åldern.

Efter att jag skickade den bilden fortsatte det bara. Bilder på mig, bilder på honom. Varken han eller jag visade ansiktet på de utmanande bilderna men vi skickade ”vanliga” bilder också. Jag tog bort det mesta efter ett tag, tänkte att det skulle bli väldigt pinsamt om någon hittade det i min mobil. Han tog inte bort bilderna på mig. Tvärt om sparade han dem i en mapp med mitt namn. Tiden gick och vi skickade även korta filmer på oss själva när vi visade upp kroppen med mera. När jag försöker minnas hur mycket det handlade om är det svårt att minnas men när det upptäcktes vad han hade gjort fanns över 40 bilder och filmer. Det var säkert mer än så. Jag har förträngt mycket av det men har känslan över att jag skickade mer än vad han gjorde.

Vi pratade inte hela tiden om sex, skickade bilder och filmer utan det blandades med prat om det vardagliga och även ganska djupa samtal. Vi kunde prata länge på dagen och på kvällar/nätter blev det mer sexuellt. De vardagliga samtalen gjorde att det inte kändes lika ”illa” för mig, det visste Peter 35 år om. Det var därför han gjorde som han gjorde.

Ganska snart efter att vi börjat prata på msn fyllde jag 16 år. Vi fortsatte som tidigare, och jag kände stort förtroende för honom även om jag inte riktigt fattade det själv. Men hans sätt att manipulera sin väg fram gjorde det lätt för mig att tro på honom och det han sa. Tiden gick och jag började fundera på om jag skulle träffa honom på riktigt. Vi bodde ju i samma stad och det skulle vara enkelt fixat. När jag föreslog det (tror att jag var den som gjorde det först) var han först positiv men när det väl gällde backade han ur. Minst en gång, jag minns att jag på något sätt antydde att han kanske fegade ur för gången efter det, när jag frågade om vi skulle ses dök han upp. Jag hade just varit och tränat, skulle hälsa på min farmor och farfar och hoppade av bussen en hållplats innan för att möta upp honom. Det var mörkt, kallt och jag var rätt så nervös. Men det kändes som om jag träffade någon jag redan kände eftersom vi pratat så mycket och ganska länge. Efter en stund dök han upp i en vit bil, svänger in vid vägen där jag stod. Dock en bit ifrån, när han stiger ur bilen synar jag honom uppifrån och ned. Hans 170 cm som han sa att han var, hade visst sjunkit till ca 160. Han var lika lång eller kortare än mig. Han kom inte närmare mig än att jag hade svårt att urskilja hans ansikte, mycket troligt för att jag inte skulle se hans riktiga ålder. Samtalet var stelt och det var inte alls så kul att träffa honom. Han ville inte vara där, det var tydligt. Jag hittade på någon ursäkt och sa att jag skulle fortsätta mot farmor och farfar. Antar att jag sa något om att det var kallt för han erbjöd sig att skjutsa mig till dem. Jag sa nja, och försökte skratta bort det och sa att jag kan gå själv. Hans svar var ”Är du rädd att jag ska köra iväg med dig till skogen eller?” ”Ja något i den stilen” svarade jag och skrattade till lite nervöst. Jag minns inte mer vad som hände men jag gick i alla fall. Efter det hördes vi lite mindre och jag kände ingen speciell lust att skicka mer bilder och filmer till honom. Dels för att det blev för verkligt att se honom på riktigt, dels för att han ljugit om sin längd (liten sak kan tyckas men jag tänkte i alla fall: vad har han mer ljugit om?) Peter märkte att jag drog mig undan och blev mer och mer ”på”. Jag bad honom ta bort bilderna nu när vi träffats på riktigt, till svar fick jag inget tydligt ja eller nej men hoppades att han skulle ta bort det. Jag drog mig undan mer och mer, det kändes inte rätt. Han blev mer och mer irriterad på mig, frågade om vi kunde ses igen vilket jag inte ville.

Jag förhalade det hela och försökte dra mig undan så han skulle ”glömma mig” men icke. Han blev irriterad, sedan arg och till sist fick jag en ”utskällning” över msn där jag var både dum i huvudet och barnslig och att han inte ville ha något med mig att göra. Jag var glad och lättad över att slippa honom, dock fanns oron över bilderna och filmerna kvar. Det trängde jag bort och samtalet avslutades där. En tid senare skrev han igen och bad mig ta bort honom från msn och blockera honom. Jag gjorde inte det direkt, men efter att han sagt åt mig igen gjorde jag det. På playahead fanns han inte heller kvar. Vår ”historia” tog slut där tänkte jag, men så fel jag hade..

Det hände ingenting på ganska lång tid tills jag såg att någon skum person skrivit till min syster när hon var inne på playahead. Jag gick till hennes rum och frågade om jag fick se vad det stod. Det var Peter. Direkt kände jag igen hans sätt att skriva och halvt beordrade min syster att inte ha kontakt med honom något mer. Jag hoppas att hon lyssnade.

Efter det såg jag honom också i stan, det var jättejobbigt det var. Jag kommer ihåg att jag till och med gömde mig. 

Cirka två år efter att vi sagt upp kontakten sitter jag vid msn sent på kvällen och en kille addar mig, jag vet inte vem det är men accepterar honom ändå. Han skriver hej och avslöjar ganska snabbt det han vill. Han frågade är det du som heter … … . Ja svarar jag. Han svarar okej och skickar en printscreen av en mapp med mitt namn. Jag accepterar och när jag klickar upp den får jag en chock. Där är en datormapp döpt till mitt namn med dryga 40 bilder och filmer på mig. Av bilderna att döma ser jag direkt vem det är som har lagt ut det. Jag känner igen hans stil att skriva även här. Jag får panik och skriver till killen på msn: ”Var hittade du det här? Hur? Hur många har sett den?” Han svarar att han hittade den på en musiknedladdningssajt. Där folk lägger upp mappar med musik från sin egen dator och alla som är medlemmar tar av varandra. Han hade laddat ned den av misstag och ville vara schysst och säga till. Hur hittade killen på msn mig då?  Jo Peter hade också lagt till en text fil där det stod mitt namn, ålder, vilket land jag är ifrån samt min mail/msn adress och mitt telefonnummer. Hela mitt liv hade han blottat i en mapp och lagt upp på en nedladdningssajt på Internet.

Dagen efter hoppades jag att det inte hade hänt. Men det hade det. Min pappa kom och väckte mig och jag bröt ihop direkt. Både mamma och pappa fick veta sanningen och min pappa ringde polisen direkt. På något sätt tog jag mig till skolan. Redan dagen efter fick jag komma till polisen och berätta vad som hänt. Det blev flera besök till polisen, inlämning av dator och Peter blev underrättad vad han blivit misstänkt för.

Det var ett helvete. Först var jag som i chock tillstånd, bara gjorde allt på beställning och kände inte efter. Jag vågade inte känna efter. Men när det värsta hade lagt sig insåg jag hur psykiskt dåligt jag mådde. Jag hade allvarliga tillitsproblem, litade inte på någon. Inte ens mina tjejvänner. Jag blev nästintill paranoid då jag trodde att alla som tittade på mig hade sett bilderna. Att gå på stan var inte att tänka på. Länge mådde jag så, men visste inte vad jag skulle göra åt det. Mamma och pappa bad mig gå till någon att prata med men jag ville inte. tänkte att det här ska jag klara själv, jag tänker inte öppna upp mig för någon främling.

Tills slut var jag ändå tvungen. Dagen jag bestämde det var när jag hade träffat en kille jag gillade. Vi hade sex och efteråt greps jag av panik. Jag var helt säker på att han hade filmat mig. När han gick upp för att möta några vänner letade jag igenom hela hans rum efter en gömd kamera. Det här hände över ett halvår sedan jag visste vad som hänt.

Jag började träffa en kvinna, en underbar kvinna som hjälpte mig tillbaka till livet. Jag fick bara prata och prata och hon hjälpte mig att se på livet på ett annat sätt. Att jag funderade på att begå självmord försvann sakta men säkert ur mina tankar.

Jag talade med polisen under mer än ett års tid innan det blev tal om någon rättegång. Det var mycket information att samla in, men allt kändes lättare när jag inte var deprimerad längre. Under två gånger tyckte jag mig se Peter åka förbi mig och min mamma i bilen i riktning mot vårat hus. Jag tänkte att eftersom han vet så mycket om mig har han säkert kollat upp var jag bor också. Det hände ingenting men jag var ändå rädd att han var förbannad på mig för att jag anmält honom. När det var en ganska grå period igen, fick jag höra att det var fler som skulle vara med på rättegången. En tjej som råkat ut för samma sak av Peter skulle vara med och hon ville träffa mig. Vi träffades, pratade länge och mycket och bestämde oss för att stötta varandra till 100% genom det där. Vi träffades några gånger innan det var dags för rättegången.

Rättegången var i oktober, jag hade praktik på dagen innan jag skulle dit. Det var ingen bra dag att jobba med service på. Min mage vred sig varje gång jag tittade på klockan och minuterna minskade tills jag skulle vara på tingsrätten. Jag kom dit och möttes av - med hennes vänner. Jag kom ensam. Vi gick in och hittade till rätta, ganska snart mötte vi vårt stöd i tingsrätten förutom åklagaren. Henne hade vi träffat innan själva dagen och kände stort förtroende för. Vår åklagare dök också upp, även han kändes det tryggt med. När vi satt där inne, nervösa som bara den såg vi Peter gå runt utanför. Jag skrek till ”Där är han!” Alla skyndade sig till fönstret och tittade ut i väntrummet (vi satt i ett enskilt rum) jag minns att jag skrattade av nervositet. Peter stod där med sin försvarsadvokat och en vän. När de såg att några av oss tittade ut, stirrade de på oss.  Vi tittade bort. Efter en stund när vi satt där inne och pratade kom hans vän närmare vårt rum, när han var precis framme stannade han till och hånlog mot oss innan han gick bort mot de andra igen.

Rättegången började och vi satt mitt emot honom jag och hon, höll varandra i handen. Rättsprocessen följde ett mönster som jag var för nervös för att nu minnas men åklagaren fick tala först och sedan fick jag och min vän berätta vår historia. Min väns vänner och hennes mamma och pappa satt inne som vårt stöd. Peter hade ingen där. När vår åklagare visade alla bilder och filmer på mig fick besökarna gå ut. Det var det mest förnedrande jag varit med om.

När bildvisningen var klar fick de andra komma in igen och vårt stöd i salen fick sedan också ställe frågor till oss var och en medan alla andra lyssnade. När hon började fråga mig kunde jag inte hålla tårarna innan, jag grät och grät och försökte få fram något vettigt att säga. Jag fick min tid och kunde sedan ge vettiga svar.

När vår del var klar fick Peters försvarsadvokat säga sitt och lät Peter säga sin version av historien. Hans svar var osammanhängande, felaktiga och han ljög framför alla där inne. När vår åklagare fick sin chans att fråga ut honom stämde inget in på det han tidigare sagt och det enda han kunde göra var att säga emot. Vårt stöd fick också sin chans och det enda han gjorde var att svara lika dumt. Det känns fruktansvärt när någon sitter och säger att jag ljuger när jag precis blottat ut mig totalt för publik. Samtidigt minns jag att hans svar och påstående var så dumma att det var skrattretande stundtals och jag fick hålla mig att inte skratta åt honom. Rättegången tog några timmar och även en person på polisen blev förhörd angående allt datormaterial de hittat i min och Peters dator. När slutet började närma sig läste de upp annat han var anklagad för. Dels var det jag och min vän som var med mig i salen, men det handlade också om flera andra kvinnor han lagt upp bilder på. På samma sätt som de på oss. Men de tjejerna ville inte vara med i rättegången. Han har även ringt till kvinnor och sexuellt trakaserat dem. Inte bara till en utan upp till 10 tjejer. Den yngsta var 9 år gammal.  Det hörde ihop med vår rättegång fast det var andra målsägande. Rättegången avslutades därefter och vår åklagare gjorde sin slutplädering. Han yrkade på fängelse och skadestånd till oss på 50 000 kr var. När det var slut gick vi alla ut, sa hej då till vår åklagare och stödperson innan vi gick. Jag minns att jag var helt slut.

Domen skulle dröja ca två veckor.

Tingsrätten dömde Peter till 3 månaders fängelse och väldigt mycket pengar i skadestånd till oss, samt den yngsta tjej han trakasserat via telefon. Han överklagade och målet togs upp i hovrätten, men de höll fast vid domen.

Det kändes som en viss rättvisa för mig, han fick faktiskt fängelse och han ska betala oss mycket pengar. Det kommer svida rejält för honom. 

Jag hade haft ganska lång tid på mig innan rättegången att smälta allt så för mig kändes det ganska lättsamt efteråt. Jag fick ny styrka och visste att jag ville hjälpa andra som råkat ut för liknande saker.  Jag har tagit studenten, fått ett jobb och har till och med lyckats ta mig sån lång väg med min tillit att jag har en pojkvän sedan dryga året tillbaka.  Att jag och min vän nu har bestämt oss att starta den här bloggen för att hjälpa andra är ytterligare ett steg tillbaka till mitt liv.

Jag ska kämpa – han ska inte få glädjen att förstöra mitt liv!

Vad är det då för ”brott” vi har valt att skriva om? Alla vet hur vanligt det är med att använda Internet, de flesta gör det dagligen. Många flera timmar per dag. Facebook, chattsidor, msn med flera är vanliga ställen att träffa nytt folk på. Internet är ett otroligt bra ställe för att knyta kontakter, skapa nya vänner och kanske möta kärleken. Men, det finns nackdelar med det också. På Internet kan du vara den du vill vara, ändra din ålder, ditt utseende och namn på såkallade communities är det väldigt vanligt att försköna sanningen lite grand och som alltid när många människor blandas finns det sådana som vill andra illa.

Det finns vuxna män som utger sig för att vara en unga, snygga killar (om de inte redan är unga, men vi fokuserar på äldre män i det här inlägget). Vissa visar sig själva, med sitt riktiga utseende men ljuger ändå om åldern medan andra tar andras bilder och utger sig för att vara dem. Med hjälp av ”snyggt” utseende tar de kontakt med unga tjejer på Internet. Det kan vara allt ifrån 11 år och uppåt. Deras mål är att få tag i bilder och eller filmer av tjejen utan kläder, när hon klär av sig i webcam eller visar upp sig.

Många tjejer tänker, ingen kan lura mig att skicka bilder på mig själv. Jag vet när någon försöker. Så kan det vara men faktum är att de här männen är riktigt duktiga på det de gör, det är deras grej att manipulera unga tjejer och få dem att göra det de vill. De vet vad de ska säga, göra och använda för metoder för att vinna tjejens förtroende. När de väl har gjort det är det ganska lätt för dem att få det de vill.

Ofta handlar det om bilder och filmer, men det kan också handla om möten och sexuella kontakter där det ibland erbjuds pengar, sprit och cigaretter som ”betalning”. Om det gäller enbart bilder och filmer kan de fungera som hot att, ”om du slutar lägger jag upp bilderna på Internet” eller liknande.

Allt detta är ju självklart olagligt, man får INTE utnyttja barn och ungdomar på det här sättet.

I många fall hamnar bilder på tjejerna på nätet i vilket fall som helst. Männen lägger alltså ut dem för hela världen att se. När något är lagt på Internet ligger det där för alltid, det går inte att ta tillbaka det. Även om personen som har lagt ut det raderar det.

(Man hör då och då om tjejer som får sina privata bilder utlagda på nätet och det är inte bara fall då äldre män lurat dem och sedan lägger ut dem, även om det är det vi har valt att skriva om utifrån våra egna erfarenheter. Exempelvis kan det också vara en arg ex pojkvän som gör det. Om någon av er skulle känna igen er i liknande problem som det vi skriver om och vill skriva av er vill vi självklart att ni gör det ändå)